Legenden om Kung Matjaž

Legenden om kung Matjaž handlar om en man, som härskade över de slovenska områdena under Karantaniens tid. Matjaž var en god kung, natt och dag fick fattiga och förtryckta komma till honom och han erbjöd dem alla hjälp och beskydd. Han lät prägla guldmynt och under hans tid som regent var det guldtider i Koroška (Kärnten). Eftersom andra härskare var avundsjuka på honom för hans storhet, samlade de sina trupper gentemot honom.
Med endast hundra överlevande hjältar var han tvungen att gömma sig i grottan under Peca, som själv öppnade sig för honom och gömde honom för hans fiender. I grottan satte sig Matjaž vid bordet, de andra satte sig på marken runt honom och somnade. Legenden säger att när hans skägg växer nio varv runt bordet ska han vakna. Då kommer det framför hans grotta mitt i vintern växa upp en lind. Den kommer att blomma från midnatt till klockan ett på morgonen och sedan torka ut. Då kommer Matjaž ut med sina soldater och besegrar och tillintetgör alla sina fiender, driver bort orättvisan från världen och återtar sin post som regent över slovenerna. Så blir det åter guldtider i Koroška (Kärnten).

Det var år 745 e.Kr. som Karantanien förlorade sin fulla självständighet och hamnade under det semifeudala frankiska styrets överhöghet, som senare regerades av kung Karl den store (742 - 814, regerade under 771 - 814), därför att avarerna, som pressade på österifrån, utgjorde ett hot mot slovenerna, som sökte hjälp och bistånd hos frankerna. Den 26 juni 1991 föddes så återigen efter en drygt tusenårig främmande överhöghet återigen slovenernas självständighet om än på kraftigt reducerat territorium. Jag ska försöka berätta slovenernas historia på samma gång så utförligt och så lättförståeligt som möjligt och börjar då med just Karantanien, dess statsskick, kultur och symboler samt kristianiseringen:

Stora Karantanien och dess regioner 952 - 1180

När Samos rike, som jag berättar om i del 4, föll samman år 658 e.Kr. behöll det av slovener befolkade området som hade sitt säte i slottet Krn norr om dagens Celovec (Klagenfurt), och som kallades Karantanien, sin självständighet.

Det sträckte sig över samma område som under romartiden kallades för Inre Noricum (se del 8). Man hade ett demokratiskt styrelseskick där folket valde en furste som regerade över dem på ett sätt som i dag ter sig mycket romantiskt. Han regerade endast med folkets bifall och de kunde avsätta honom om de ville.

Hans position gick inte i arv och var gång det behövdes en ny furste fördes denne fram av folket. Karantanerna var ett mycket stolt folk och generade sig inte över att avsätta sin furste. Ritualen kring installationen var under sin tid utan jämförelse. Den skedde utomhus på en stor sten (furstestenen) och sades vara bland de mest storartade ceremonierna som någonsin hade bevittnats även av högt uppsatta utomstående.

Furstetronen till vänster

och

Furstestenen till höger

Det var fursten Ingo som år 790 åt världen och riket ville lämna ett monument, för att bönderna långt före adelsmännen hade lämnat hedendomen och omvänts till kristendomen (se nedan). Därför förkunnade han att hädanefter skulle varje karantansk furste, innan han intog sin post för att ta över tronen, få makten av bonden och offentligt lova att rikets privilegier ska bevaras.

I Koroška/Kärnten fanns ett bondesläkte som fortfarande under Megisers tid kallades "furstarna i Blažja ves" och som i evigheter hade en bestämd, berättigad och privilegierad roll i installationsriten. Om en ny furste skulle bestiga tronen, kom en bonde ur detta släkte och satte sig på furstestenen i riten.

 Installationen på stenen skedde på det slovenska språket. När sedan fursten satt på tronen kunde denne också anklagas, endast av en sloven/karantanier på slovenska, för att inte ha beslutat rättvist.

Påven Piccolomini (II) beskrev styrelseskicket i glänsande ordalag och så spreds informationen om det över Europa och genom Jean Bodins Les six livres de la République (Paris, 1576) kom denna även att bli en inspiration då USA:s president Thomas Jefferson författade de förenta staternas konstitution (se länk).

Ceremonin gick till så som här beskrivs:
Under slottet Krn, nära St. Peters kyrka finns det en sten; på denna sitter en fri bonde, som har rättigheten genom arv. Honom tillfaller folkets ofråntagbara rätt att invänta den nye fursten. Denne, omgiven av adelsmän och riddare, tar av sig sina värdefulla kläder och klär sig som en bonde, dvs. i en tröja, byxor och kappa av grått tyg, skor med snören och en grå hatt. På detta vis utstyrd och med en käpp i ena handen och med den andra handen ledande en fläckig oxe och en svart och vit krigshäst anländer fursten till furstestenen; efter honom kommer hela det rikt utsmyckade följet.
På stenen sitter bonden och ropar till denne på slovenska: "Vem är den, som kommer där?" Alla som står runt om svarar: "Det är landsfursten!" Därefter säger bonden: "Är han en rättfärdig domare? Ligger landet honom om hjärtat? Är han av fri börd? Vördar han och skyddar den rätta tron?" Alla svarar: "Det är han och kommer han vara!" "Med vilken rätt", frågar bonden igen, "kan han avsätta mig från denna tron?" Alla säger: "Du får sextio mynt, en fläckig oxe, en häst och kläderna som fursten nu bär; du och ditt hus kommer att vara fria från all skatt." Därefter reser sig bonden, berör lätt furstens kind med sin högerhand och stiger ner från furstestenen, för bort de två djuren med sig och lämnar över tronen till fursten.


G. A. Kos: Installation av slovenska furstar
 på "Gosposvetsko polje"

Fursten ställer sig klädd som han är på den enkla stenen som bonden just har lämnat och drar sitt ljusa svärd och svingar det åt alla väderstreck, medan han ger sitt ord och svär inför sitt folk att han ska vara en rättfärdig domare åt alla. Sedan tar han den grå slovenska hatten och dricker ur denna en klunk rent källvatten, såsom det är sed hos bönderna - som lärdom åt folket att vara nöjda med det som bringas av den egna jorden och inte trängta för starkt efter vin. Till slut lyfter de upp honom på en häst och leder honom tre gånger runt stenen samtidigt som de sjunger sin slovenska kirielejson för att tacka Gud för att de har fått en ny regent enligt Hans vilja. Efter detta går den tronsatte fursten över Gosposvetskofältet till den storslagna Gosposvetskakyrkan, där en högtidlig mässa hålles och efter det äter han med sitt följe. Efter den högtidliga måltiden beger sig fursten med sitt följe till det närliggande Svatne eller Gosposvetskofältet under Gospa Sveta/Maria Saal, till den särskilda Hertigtronen, där han delar ut landsfeuder och dömer i tvister.

När Slovenien år 2008 för första gången var ordförandeland i EU (se del 7) bar EU:s premiärministrar, presidenter, ministrar och andra viktiga representanter under sina besök hos Janez Janša, då ordförande för Europeiska rådet, ett märke med den svarta pantern - beskyddaren av slovenernas självständighet.
Den karantanska symbolen "den svarta pantern" ärvdes från den romerska provinsen Noricum. Pantern fanns bevarad på flera stenmonument från den tiden. En av dessa stenar från 100-talet e.Kr. finns ännu idag inmurad över huvudingången till katedralen vid Gospa sveta (Maria Saal) i Koroška (Kärnten), nära kullen där en gång furstestenen stod på Gosposvetsko polje och där ännu idag furstetronen står.

Det karantanska vapnet med den svarta pantern var ett av de första vapnen i Europa. Vapnet tillhörde furstendömet Koroška och de angränsande karantanska regionerna, som senare kom att bli furstendömet Štajerska (Steiermark). Båda furstendömena uppstod ur Karantanien. År 1246 uppkom meningsskiljaktigheter mellan furstendömena Štajerska och Koroška, som båda använde samma vapen. I det kungliga palatset dömdes då att vapnet tillhörde furstendömet Koroška, som var äldre och därmed mer berättigat till det samt till vimpeln med den svarta pantern. Štajerska ville inte avsäga sig pantern och ändrade då färgerna på vapnet. Det tog till sig den vita pantern på ett grönt vapen. Den svarta pantern blev kvar ända till den inhemska karantanska dynastin dog ut år 1270 och i Štajerska har den vita pantern bevarats till idag, som ett österrikiskt vapen, trots att det är av karantanskt, dvs. slovenskt, ursprung.


Lindlövet föreställer lindträdet som är slovenernas heliga träd sedan långt innan kristendomen, men som behöll sin betydelse även efter kristianiseringen. Linden kan bli mycket gammal, upp till 1200 år, och kan alltså bli äldre än eken (det tyska och polska livsträdet). Inget annat träd i mellersta Europa är så hälsobringande, blomstrande, väldoftande och samtidigt så gammalt och mäktigt, då det sträcker sina grenar och sin trädkrona långt upp i himlen. Den sträcker sig symbliskt från jorden till himmelen och påminner med sin ålder om tiden som pekar mot evigheten. Linden finns som livets träd överallt där veneter och vender befann sig innan romarnas tid. I Karantanien avbildades lindträdet redan under 800-talet. Slovenerna har ärvt den andliga symboliken där linden utmärker sig som det mystiska livsträdet, hälsoträdet, domarträdet, segerträdet, fruktbarhetsträdet och som sällskaps- och dansträd. Under turkarnas framfart, under ett senare skede av slovenernas historia, planterades en lind där turkarna hade besegrats (segerträdet).
Linden mitt i byn var centrum för det politiska och kulturella livet, det s.k. sosednja. Under mången lind fanns det en brunn, ett stenbord (se del 8) med tolv säten eller bänkar åt byäldsten, de s.k."dvanajstija" (tolvmännen). Under linden träffades i århundraden by- och bergskörer. Den var centrum även i byns sociala liv. Under den skipades rättvisa redan i forna förkristna tider i det övernaturligas och i gamla gudars namn. Vid diskussioner och beslutsfattande om gemensamma ting stod "dvanajstije", dvs. byäldstena, borgmästaren (župan) bi, så som den urgamla slovenska traditionen, också kallad »consuetudo sclavorum« (slovenska navada), fastställde. Möten och rättviseskipningar under trädet var en del av Karantaniens gamla statsbestämmelser, som i historiska källor kallas »institutio sclavenica« - det slovenska rättssystemet som präglades av slovensk folkligt rätt. Under medeltiden fanns det i slovenska bosättningar inte en kyrka, ett slott, en by, ett torg eller en stad utan en lind, vilket också bekräftar att det var slovenernas heliga träd. Linden högaktades av alla från alla samhällsklasser från bönder till adel och borgare.
Lindens centrala plats i den folkliga traditionen uttrycker sig i dess närvaro i en mängd slovenska folksånger och legender, som t.ex. Kung Matjaž och Martin Krpan. Särskilt i legenderna om Kung Matjaž, där han i en av dem besegrades på ett stridsfält där det stod en lind. Endast så många soldater som fick plats i lindens skugga överlevde osv. (se ovan). Kung Matjaž förkroppsligar det slovenska folket och linden de rötter till vilka folket måste återvända inte bara för att överleva, utan också för att leva fritt, lyckligt och belåtet.

1994 gavs Jožko Šavlis (se del 8) bok Slovenska znamenja (Slovenska symboler) ut. I den finns beskrivningar av Furstestenen, Furstetronen, Slovenska hatten, Linden, Slovenska narcissen och andra slovenska symboler, som väckte en hel del överraskning bland befolkningen, när de påmindes om den rika inhemska traditionen.

Under den kommunistiska regimen rådde nämligen bland den slovenska befolkningen ett tillstånd av framtvingad likgiltighet inför det egna kulturella arvet, som man var mer eller mindre omedveten om (se del 7).

Boken utgör ett av de första stegen i upptäckten av den slovenska identiteten i dess verkliga historiska och kulturella kontext.

Den grå slovenska hatten eller venetiska hatten, som den också kallades, hade snören som symboliserar frihet samt furstens makt över de karantanska områdena, som det karantanska folket givit honom. Denna hatt, som brukades bland de slovenska bönderna, symboliserade alltså den makt som givits fursten från en bondes hand. Hatten sattes på fursten under installationsceremonin och den hade då även fyra lindlöv på sitt brätte. Fursten tog inte av sig hatten ens då han stod inför kungen.




Furstehatten är idag känd nästan bara under det inkorrekta namnet "štajerski klobuk" (Steierischer Hut). I vetenskapliga skrifter kallas den "vojvodski klobuk" (Herzgogshut) eller närmare "štajerski vojvodski klobuk" (Steiericher Herzgogshut). Dess historiska namn är inte känt, men den skulle korrekt kunna kallas för Karantanienhatten.



Karantanienhjälmen symboliserade den militära makten. Slovenerna i Karantanien hade ett för den tiden mycket välorganiserat samhälle. Bland annat hade man en utmärkt välutbildad och professionellt organiserad armé. Härens medlemmar kallades av karantanerna för Hervardi och de var en anfalls- och försvarsarmé och tillhörde en särskild militär samhällsklass, ett av de större samhällsklasserna som utgjorde det gammalslovenska (karantanska) samhället. Namnet kommer från de gammalslovenska, också venetiska, orden "heraj" - anfall och "varda" - vakt. De var vad man vet helt säkert bosatta i större mängd i tre stora grupper - en i närheten av Gosposvetsko polje (Svatne) vid furstestenen, vid furstens hov (i slottet Krn) och Karantaniens centrum, en annan längre norrut vid övre delen av floden Mura och mot övre Aniža/Enns i området som låg nära slovensk-bayerska gränsen samt en tredje längre söderut i Dalmatien vid den Adriatiska kusten. Det är troligt att man kommer fram till att de också fanns på de andra strategiska platserna vid slovenernas västliga gräns samt i öst i dagens Ungern eller Slovakien.





Påfågelprydnaden sägs idag vara österrikisk (Pfauenstoß von Österreich), men om man beaktar dess ursprung så ser man att den är ett karantanskt tecken för militär rang.

Leopold VI av Babenberg av karantansk härkomst, furste över Österrike (den lilla region, som i norra delen av Stora Karantanien kallasVzhodna krajina/Östregionen, se ovan) och Štajerska (Steiermark) på ett mynt från 1216, avbildas på ena sidan av myntet i egenskap av furste av Österrike, med vanlig hjälm, och den andra sidan i egenskap av furste av Štajerska, med påfågelfjädrar på hjälmen (de första två bilderna nedan från vänster). Štajerska var tidigare en karantansk gränsregion.

Ett sigill från 1256 tillhörande Ulric III, fursten av Koroška (Kärnten), visar honom med pantern på skölden och en krona av påfågelfjädrar på hjälmen. Likaså ses Albert I av Habsburg, furste av Štajerska på ett sigill från 1282 med pantern på en banner och en krona av påfågelfjädrar på hjälmen (tredje och fjärde bilden nedan från vänster).
När Koroška gavs i förläning till Mainhard II, greve av Tyrolen, och han samma år installerades som furste av Koroška på furstestenen enligt den urgamla slovenska ceremonin, fick han på sitt sigill (Judenburg, 1286) en låg hatt med brett brätte toppad med påfågelfjädrar. Likaså var det med hans son fursten Otto, medan den andre sonen Henrik hade en låg hatt med tuppfjädrar och fyra lindlöv hängande från brättet. Att de inte hade någon krona kan förklaras med att de till ursprunget var grevar, inte furstar, samt att deras familj fick Koroška i förläning och inte hade sitt ursprung där. På den femte bilden nedan från vänster syns greve Otto och på sjätte bilden greve Henrik av Koroška - de regerade tillsammans, men Otto var äldre och hade den högsta militära rangen, därav påfågelfjädrarna, och Henrik kom näst efter med tuppfjädrarna. Låga hattar med eller utan tuppfjädrar kan också ses på vapen som tillhörde den slovenska adeln.
Cirkeln med en punkt i mitten är en kristen symbol och ett mystiskt budskap från senantiken som dyker upp i Karantaniens tidiga period från 500-talet. Många arkeologiska föremål från det gamla Karantaniens område bär den enkla symbolen. Dess mening har ännu inte fått sin fulla förklaring och många arkeologer har tolkat det som enbart ett dekorativt element. Många små figurer som i sig har stort symboliskt värde bär också denna, t.ex. de mycket lika figurerna som föreställer påfåglar som hittats i Celje, Bled och Piran. En annan påfågelfigur med denna symbol har hittats i Trnje (nära Škofja Loka). Från samma period kommer två figurer som föreställer duvor och som bär samma symbol, vilka har hittats i Ajdna över Potoki (intill Žirovnica) och i Hajdina (intill Ptuj). Symbolen finns också på en applikation från Dravlje (intill Ljubljana) och på ett bältesspänne från Veliki Korinj (väster om Novo mesto) osv.



Påfåglarna från Celje och Bled och en härfågel från Piran. I Slovenien kallas härfågeln i folkmun fortfarande för "Guds ungtupp". Duvbroscher från Hajdina nära Ptuj (Nedre Štajerska) och Ajdna över Potoki intill Žirovnica (Kranjska). Under dessa bältesspännet från Veliki Korinj, väster om Novo mesto (Kranjska). Till höger ses Gradec över Prapretno, öster om Celje, ett exempel på en senantik bosättning (en rekonstruktion) från 500-talet e.Kr.

Påfågeln symboliserar paradiset, där det finns vackra fåglar, och användes främst i dopsammanhang, eftersom dopet öppnade vägen till paradiset. Fågeln symboliserade anden, duvan den heliga anden och liljan kyrkan och S:ta Maria osv. Det överraskande med den mystiska cirkeln med punkten är att den finns på fynd från en period av stor nedgång för kristendomen i Noricum - Karantanien.

Med området förhöll det sig som så att det romerska imperiet föll 476 e.Kr. Den romerska provinsen Noricum, Karantaniens föregångare, hänfördes under några årtionden till det Ostrogotiska kungadömet i Italien, som under ledning av kung Theoderik den store († 526 e.Kr.) förbättrade den romerska politiska och kulturella traditionen. 537 e.Kr. ockuperades Noricum av frankerna, men efter flera årtionden drev den store bysantinske generalen Narses frankerna bort från Alperna. I några år dominerade Bysans i Italien och den östra delen av Alperna. Trots det trängde lombarderna redan 568 e.Kr. in i Italien från Pannonien och grundade sitt kungadöme där. Lombarderna inkluderade inte den östra delen av Alperna, det gamla Noricum, i sitt kungarike. I andra hälften av 500-talet uppstod det självständiga furstendömet som hette Karantanien eller Sclauinia. 595 e.Kr. dyker det för första gången upp i källor under namnet "provincia Sclaborum" (Paulus Diaconus).

Den officiella historien menar att det var under denna period som de "alpina slaverna" skulle ha kommit (slovenernas förmodade förfäder) till de östra Alperna utan att något styrker detta historiskt. Folkvandringen romantiserades i F. S. Finžgars roman Pod svobodnim soncem (Under den fria solen) från 1912 (se del 5), som hade inflytande på generationer av slovener. Men Karantanien - Sclauinia (Slovenien) hade troligen grundats av den ursprungliga befolkningen (se del 4). Det nya furstendömet Karantanien (föregångaren till det moderna Österrike och Slovenien) var framförallt en hednisk stat. Det är sant att kristendomen förkunnades i detta område under den forna romerska och ostrogotiska perioden. Det fanns biskopsstolar i flera stora centrum, som i Virunum (nära Celovec - Klagenfurt), Aguntum (Lienz), Celeia (Celje), men det var bara majoriteten av härskarklassen som var kristna och med det gradvisa förfallet av det forna romerska rikets administrativa och ekonomiska strukturer, lämnade detta samhällsskikt landet och gav sig iväg till Italien. På så sätt reducerades antalet kristna kraftigt i Karantanien, många kyrkor övergavs. I det antika pilgrimscentret på S:ta Emma-kullen i Juna, östra Kärnten finns rester av inte mindre än sju kyrkor från 500-talet, som senare övergivits och glömts bort.

Troligen representerade punkten i cirkeln siffran ett, som betyder den odelade enheten, symbolen för Gud. Cirkeln symboliserar Guds evighet. Alltså uttrycker den mystiska symbolen den ende och eviga Guden. Det måste ha varit meddelandet som de kristna i det tidiga Karantanien efterlämnade till sina ickekristna landsmän, som många gånger också kunde ha varit dekorativt. De hedniska karantanerna var förtrogna med kristendomen även då de inte döpte sig, men kristianiseringen blev inte effektiv förrän den karantanske fursten och härskarklassen gav sitt medgivande så sent som efter 750 e.Kr.

Som sagt så hotades den slovenska staten Karantanien i östalperna allvarligt av avarerna i det intilliggande Pannonien omkring år 745. Ställd inför detta problem vände sig den karantanske fursten Borut till sina bayerska allierade (se del 8), som låg under frankiskt styre, för att be om hjälp. Frankernas konung gav bayrarna tillstånd att bistå de slovenska karantanerna, som då var hedniska, på ett villkor - att folket skulle kristnas. Fursten Borut gick med på det, fick hjälp och besegrade avarerna. Efter det kom kristendomen till Karantanien, som implementerades av bayrarna och utövades framgångsrikt av irländska munkar.

Idag finns det olika uppfattningar om huruvida kristendomen infördes bland slovenerna fredligt eller med våld - men troligen har båda lägren rätt; en del omvändes fredligt och andra med våld.
I Valvasors The Glory of the Duchy of Carniola (Slava vojvodine Kranjske, se del 3) kan man utläsa att den helige Virgilij, biskop i Solnograd/Salzburg, år 758 engagerade sig djupt i att omvända de hedniska Koroška/Kärntenborna och Krainarna:

Från runt 760 blev kristendomen i Koroška/Kärnten och Krain dag efter dag allt starkare och folket tog det till sina hjärtan så till den grad att fursten Hetimar/Chetimarus (se del 8) liksom det omvända folket önskade att biskop Virgilij skulle komma till dem och i egen hög person försäkra sig om den kyrkliga kommun som han med hjälp av Gud hade skapat. Tyvärr kunde han inte resa själv utan sände präster att i sällskap av andra lärare förkunna läran bland Koroška/Kärntenborna och Krainarna.
Men när sonen prins Valdungus eller Walchunus tog över tronen ville adelsmännen slita sig från den bayerska överhögheten, som yttrade sig i kristendomens införande och att det Bayerska huset tillsatte fursten, samt ville inte längre vara underdåniga någon kristen furste. Valdungs ungdom ansågs vara bästa tillfälle för en ändring av situationen.
De främsta herremännen och landsortsborna var trots Kristusoket fortfarande stolta i sin gamla hedniska tro, som de hade ärvt från förfäderna. De satte igång ett uppror och anföll de kristna, fördrev dem tillsammans med prästerna och när även herrarna från Štajerska/Steiermark och Slovenska marka/Vindorum Marchiæ (se karta del 3, se Sclavinia del 4) anslöt sig till dem genomförde de ett kraftigt anfall mot Laško (troligen området kring Trbiž/Monfalcone i dagens nordvästra Italien). På så sätt fördrev de och anföll de kristendomen på flera ställen. Då inget motstånd fanns flöt blodet i floder, även kvinnor och barn dödades bestialiskt.

Desiderius, Langobardernas kung, ville stoppa detta vansinne och straffa de hedniska vildarna. Därför gav han sig på dem med sitt folk, men besegrades och förlorade i kampen många av sina bästa män. Det var den bayerske fursten Tesel eller Tasilo som till slut fick övertaget, då han i juletider med tre arméer trängde in i Koroška/Kärnten, Krain och Slovenska marka/Vindorum Marchiæ, överföll fienderna på tre ställen och tog över hela riket. Han tog med sig som fångar många slovenska och slaviska herrar med stora mängder kvinnor och barn, fritog många kristna och tillsatte åter den unge fursten Valdunga (son till den nämnde Hetimar), som Koroška/Kärntenborna och Krainarna hade fördrivit från riket. När fursten hade återvänt och upproret hade slagits ner bad han biskopen Virgilij i Solnograd/Salzburg om nya präster istället för de fördrivna.

Savicas vattenfall -
symbol för slovenernas kristianisering.
Det var där hjälten Crtomir (se nedan) döptes.
Men det gick bara något år innan motståndet mot fursten och de redan omvända slovenerna återigen blossade upp bland adelsmännen och landsortsborna. Det trots att fursten Valdungus regerade riket med mildhet och rättvisa, men upprorsmännen tolde inte dennes brinnande hängivenhet för kristendomen. Under sitt andra och tredje år som regent ansträngde han sig att även omvända adelsmännen med hjälp av sina enträgna präster. Kanske gick det ibland våldsamt till vilket väckte ont blod. I de gamla Collectaneis Ammonii kan man nämligen läsa att de slovener, som i Koroška/Kärnten och Krain hade lämnat den hedniska tron och tagit till sig den kristna, skulle förbereda sig väl för uppgiften att tvinga de ohörsamma till hörsamhet och försvara den kristna tron mot de områden tillhörande fursten som fortfarande var hedniska. Så började adelsmän förbereda sig väl och beslutade sig för att under tre dagar samla tillräckligt med mat och att med vapen i hand i ordnade led komma fursten Valdung till mötes. Större delen av det enkla folket och några framstående landsortsmän hörsammade ordern, men den övriga adeln och särskilt fem av herremännen, som var av hög rang och av gott anseende, kom inte med då de såg sig som fiender till och fördrivare av den kristna tron. Bland dem fanns en, Hermannus Aurelius, som uppviglade till uppror. En stor mängd följde honom som överföll och dödade kristna och överallt i riket var folket splittrat i två läger.

När fursten Valdungus fick kännedom om detta skyndade han sig att hindra vidare ont med en armé på 12 000 kristna soldater och gav sig med dem av från staden Julija, som Aventinus kallar för Beljak (Villach) i Koroška/Kärnten. På vägen anslöt sig ytterligare ca 900 beväpnade män. Halvvägs mot Sisek ökade arméns storlek ännu mer till 18 000 man. Upprorsmakaren Avrelij/Aurelius, som hade 4000 man, besegrades och vid framkomsten till Sisek togs fursten emot med glädje. Aurelius var tillfångatagen, men hans upprorsvän Drochus anlitade några mördare att ta livet ur fursten. De beblandade sig med folkmängden i Sisek, med mordvapnet gömt under kläderna. Av misstag tog de med sitt svärd livet av mannen närmast fursten, i tron att det var han, och flydde sedan. Men de fångades in och sedan bad de för sina liv och ville bli kristna. Den gode fursten benådade dem och fick veta vem som hade anlitat dem.
Med sin starka armé begav han sig mot floden Kolpa (se del 4) där Droh/Drochus hade upprättat sitt läger, där idag staden Metlika står. Där besegrades han av fursten. I Beljak/Villach ställdes de tillfångatagna förrädarna inför krigsrätt. De straffades hårt genom att man skar av dem kroppsdelar en efter en på ett så bestialiskt sätt att andra fiender till den kristna tron skulle avstyras att göra uppror mot sina furstar.

Under de följande åren såg fursten Valdung till att utrota den hedniska tron med hjälp av undervisning i den kristna tron samt skickade hos biskopen Virgilij efter nya predikanter och lärare. Det kom sex präster som han såg till att skydda mot alla kristendomens fiender. När han bad biskop Virgilij att komma på besök i egen hög person, så gjorde han det denna gång till skillnad från när furstens far hade bett biskopen om samma sak. Nu reste biskop Virgilij genom Krain och Koroška/Kärnten och ingöt mod hos de kristna, som tog emot honom som vore han en ängel och med stor glädje.

Ivan Zajec: relief där Crtomir och Bogomila tar avsked av varandra

En slovensk legend från denna tid utgörs av hjälten Crtomirs kamp mot kristianiseringen. France Prešeren (se del 5) beskriver legenden i sin historisk-episka dikt Krst pri Savici (Dopet vid Savica), som han tillägnade minnet av sin vän, Matija Cop (se del 5).

I denna beskrivs förhållandena innan det avgörande slaget - den hopplösa situationen omringade av fienden, Crtomirs tal och den meningslösa kampen. Sedan lugnar situationen ner sig och följderna av kampen beskrivs. Crtomirs budskap är "Bättre att dö för frihet än att överleva och bli slav". I sista delen beskrivs Crtomirs dop under Savicas vattenfall (se ovan). Huvudpersonerna här är Crtomir och hans älskade Bogomila. Crtomir hade velat begå självmord, men tanken på Bogomila får honom att ändra sig. Det förälskade paret möts igen - hon är redan kristen och råder honom därför att döpa sig för att göra slut på de blodiga striderna. Crtomir följer hennes råd, låter döpa sig och ger sig sedan av till klostret i Oglej/Aquilea - han avsäger sig den jordiska kärleken, blir munk och t.o.m. missionär bland sitt eget folk.
Kristendomen infördes på det inhemska språket. Viktiga tros- och bönetexter översattes till slovenska, så som apostlatron, fader vår, m.m. De hedniska riterna angreps inte med våld utan fick istället ett kristet innehåll (se del 12).
Korta bönesånger uppstod - Kyrie eleison (kirielejson) - äldsta slovenska formen av kyrkosång. Den utgick ifrån tacksamhetsuttryck gentemot den hedniske guden. Strukturen behölls efter kristianiseringen - litanior med växelsång mellan präst och församling. Den första och äldsta var kröningskirielejson där de "tackar Gud och skaparen för att vi och vårt land har fått en furste efter eget tycke"(se ovan).

I Köttlachkulturen dyker inte symbolen med punkten i cirkeln (se ovan) upp längre. Ett exempel har hittats endast i Aquileia (Oglej), där den forna latinska kristna traditionen bevarades mest. Inom Köttlachkulturens område ersattes punkten i centrum i en mängd broscher av ett kors och flera andra symboler, som bättre överensstämde med slovenernas tankesätt och sentimentalare religiösa upplevelse, där de fann Gud i naturen och landskapet, i bönen och sången.
Dekorativa broscher från Aquileia (Oglej) i Friuli, 800-/900-talet e.Kr. - en brosch har fortfarande symbolen med cirkeln och punkten som på den andra har ersatts med ett kors.
Karantanienkorset var en andlig symbol från Köttlach (Kotle) kulturen i Karantanien från det 8:e till det 11:e århundrandet e.Kr. Det har skaft i form av stiliserade blommor, som föreställer frälsning, och en cirkel i mitten, som föreställer det heliga nattvardsbrödet (hostian).


Broscher som skildrar olika former av det karantanska blomsterkorset, som funnits på följande platser (från vänster till höger): Köttlach (Österrike), Kranj (Slovenien),
Krungl (Österrike), Bled - Pristava (Slovenien), Köttlach (Österrike), okänt, Mengeš (Slovenien), Gradenberg (Österrike).

I de många gravarna från Köttlachkulturens period har man funnit mest små ting som örhängen och broscher. Många av dem har sitt ursprung i 800-talet - i Köttlachkulturens början, dvs. de årtionden som följde efter kristianiseringen av karantanerna. Några av bilderna som fanns på tingen föreställde korset, livsträdet, liljan, duvan, pantern, Agnus Dei (Guds lamm), rosetten, tuppen, örnen osv. Dessa är tidiga kristna symboler som hittats över hela Medelhavsområdet och Europa, men i Karantanien har de en särskilt säregen design, som reflekterar just den känsla och den andliga världen som rådde inom slovenskt område. Exempelvis så finns det många varianter av en viss figur och många bilder är omgivna av ornament inte bara i förskönande syfte utan som har en symbolisk betydelse. Cirkeln t.ex. betyder evigheten, då den inte har någon början eller något slut.

Den långt utvecklade kristna andligheten visar att det bland de nyss kristnade karantanerna måste ha befunnit sig kristna sedan romersk tid och att det, efter att karantanerna hade kristnats, med deras hjälp blommade upp en djup och rik andlighet bland folket. Andlighetens centrum låg i Aquileia (Oglej), som redan under romarriket var kyrkans centrum för hela Noricum (Karantaniens föregångare, se del 8). Denna romerska stad förstördes år 452 av Attila, Hunnernas konung (se del 8), men patriarken från Aquileia och dess rika kristna andliga tradition fortsatte att existera genom hela Medeltiden.
Den intensivaste koncentrationen av fynd som hör till Köttlachkulturen finner man i centrala Kärnten och i norra Krain (Kranjska, Carniola). Detta förmodligen inte bara för att det där var den politiska maktens centrum, utan där fanns och finns forfarande en mycket vacker natur: utsikt över höga berg, stillsamma sjöar, gröna slätter och kullar, som bidrog till de andliga upplevelserna. I Bled t.ex. finns, på grund av den vackra omgivningen, flera gamla gravplatser (Bled - Grad, Bled - Pristava, Bled - Žale).

Redan på den hedniska tiden fanns det ett tempel på den idylliska ön i mitten av sjön Bled. På 700-talet byttes templet ut mot en liten träkyrka och på 900-talet ersattes det av en stenkyrka. Den andliga atmosfären upplevdes lika stort långt senare på 1800-talet då den störste slovenske poeten Francè Prešeren (se del 5) kallade Bleds omgivningar för "paradisets avbild".
Det är möjligt att karantanerna på grund av kännedomen om kristendomen i stort hade övergett sina hedniska gudar innan dopet kom, men att kristendomen höll sig utanför deras vardagliga liv och kultur på grund av dess klassiska latinska karaktärsdrag. Kristendomen slog istället igenom med kraft efter att S:t Modestus och hans munkar genomförde kristianiseringen under Köttlachkulturen. Den forna folkliga traditionen kristnades så att symboler som livsträdet linden ersatte det kristna akantusbladet och den svarta pantern, en symbol för Kristus uppståndelse, blev Karantaniens statssymbol (se ovan). Kristianiseringen gick så snabbt att karantanerna måste ha varit väl förtrogna med den kristna tron redan innan.

År 800 e.Kr. krönte påven Leon III Karl den store, den mäktige frankiske konungen, till "Kejsaren av Rom". Det heliga romerska riket, som grundades 962 och upplöstes av Napoleon Bonaparte 1806, var en konfederation av kristna stater samlade under en imperialistisk krona. I denna konfederation var Slovenien (Karantanien) jämbördig med de andra staterna. Moderna bayerska, österrikiska, jugoslaviska och andra historiker beskriver karantanernas kristianisering som en total förlust av självständigheten. Bayerska historiker degraderar Karantanien till ett "bayersk gränsområde". I forna Jugoslavien beskrev akademikerna under Belgrads direktiv, att Karantanien under den tiden kom under ett "tusenårigt tyskt ok". Den tidiga självständigheten och nationella identiteten hos karantaner (slovener) störde tydligen de stornationella pangermanska, panslavistiska och storromerska ideologiernas teorier, och gör det än idag.

År 843 delades det frankiska riket i tre delar mellan Karl den stores söner med konsekvensen att det en gång frankiska kungadömet nu tillhörde den franska, italienska och tyska kronan. Den östra delen, det östfrankiska kungariket, som kallas Francia orientalis, och efter år 1000 blev känt som Tyskland får inte misstas för det moderna Tyskland.

Francia Orientalis bestod av furstendömen som bestod av fem ursprungliga folkslag eller nationer: bayrare, swaber, franker, saxer och karantaner (de sistnämda är dagens österrikare och slovener). De första fyra nationerna förenades under de följande tusen åren till en, som kallades Tyskland. Den sistnämnda nationen, nu känd som Slovenien, består än idag. I konfederationen Francia Orientalis var Karantanien eller Slovenien (kallad Kärnten på tyska) jämbördig med de andra furstendömena.

Det frankiska riket följdes av Heliga romerska riket som bestod fram till 1806 (se del 2).
På bilden till höger syns de 4 jämbördiga representanterna för 4 nationer inom Heliga Romerska riket - från boken Evangelarium of Emperor Otto III: Sclauinia (slovensk), Germania (tysk), Gallia (fransk) och Roma (romersk).

Slovenskan Barbara av Celje blev t.o.m. kejsarinna av Heliga romerska riket (se del 3).



Ny startsidaSloveniens historia del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9, del 10, del 11, del 12, del 13, del 14, del 15, del 16, del 17, del 18