Från början var Peter Klepec en svag liten herdepojke, som utsattes för våld från starkare jämnåriga. När han en gång med grenar skyddade en sovande älva från den gassande solen, gav hon honom av tacksamhet övernaturlig styrka, med vilken han tuktade sina plågoandar. Han lämnade sitt arbete som herde och grävde upp jorden runt sitt hem, som hädanefter fick ge honom och hans mor deras dagliga bröd. Efter att han hade gift sig byggde han ett hus i Mali Log och använde sin styrka till att rycka upp de träd ur marken, som han skulle använda till takbjälkar, och fraktade dem på rygg ner till dalen. När turkarna åter kom till området vid floden Kolpa och till och med trängde in i kyrkan i Osilnica, kom Peter farande för att hjälpa sin hembygd. På vägen vid Fažunci drog han upp en gran och jagade bort turkarna med den ut ur dalen. Enligt legenden gjorde kejsaren honom fri från skatt och gav honom jakträtt som tack.

Peter Klepec är förutom Martin Krpan (se del 2) och kung Matjaž (se del 1) utan tvekan en av de mest kända slovenska sagohjältarna. Han kan också jämföras med Lambergar (se del 2), Kekec från 1918 (se del 7) samt de världsberämda svenska Pippi Långstrump från 1940-talet och engelske Harry Potter från 1997.

Sagans lärdom är att var och en till slut får det han/hon förtjänar. Godhet och vänlighet belönas. Men hur är det i politiken? Vi kommer här in på hur står det till med politiken i Slovenien efter självständigheten. Innebar självständigheten en seger för demokratin?

Det politiska landskapet i Slovenien är inte riktigt som det brukar beskrivas, med vänster och höger. Vänstern är inte vänster på riktigt och höger-mitten kan i vissa frågor verka mer socialdemokratisk än den s.k. vänstern. Det kan vara svårt för en utomstående att förstå hur det ligger till med den slovenska politiken; detta är till och med svårt att förstå för slovenerna själva. Det krävs en hel del engagemang och intresse för att följa det politiska spelet och även förståelse för den historiska utvecklingen för att få grepp om det politiska läget i landet.

Med lite fantasi kan man också se slående likheter mellan händelserna i Harry Potter och det politiska spelet i Slovenien, vilket vi återkommer till.

I de f.d. kommunistiska länderna stöter de som forskar kring de f.d. totalitära regimernas brott på motstånd.

Bulgaren Vasil Kadrinov från Centret Hannah Arendt in den f.d. direktören för Institutet för utredning av kommunismens brott i Rumänien, Marius Oprea, varnade för den politiska elitens ovilja att göra upp med det förflutna. Kadrinov sade att: ''Vår president medverkade i den tidigare underrättelsetjänsten, därför vill han inte tala om det''. Han lade till att många ledande bulgariska politiker har band till det tidigare systemet, dessutom att det i historieläroböckerna nästan inte går att läsa om något negativt från den totalitära regimens tid och att det inte finns något stöd för dem som skulle vilja tala om det, t.ex. f.d. fängslade. Allt snurrar kring "arvtagarna till den totalitära regimen", som är rika och har i sina händer inte bara den politiska, utan också den ekonomiska makten samt makt över medierna.

Marius Oprea sade att det pågår liknande ting i Rumänien: "Kommunismen har inte försvunnit, utan har privatiserats". Enligt honom går kommunismen och korruption väl ihop, därför är det inte så konstigt att det idag är mest korruption just i de länder där det tidigare var kommunistiska system som härskade. "Det är svårt att kämpa mot detta legalt. Det finns nämligen en paradox - vi kämpar mot ett arv från det totalitära systemet med demokratiska metoder, vilket inte går ihop." Oprea berättade om sin roll i letandet efter offer för kommunistiska mord. Som institutets f.d. direktör var han i sitt letande efter offer för utomrättsliga avrättningar ganska framgångsrik. Han fick mest information från bybor i avlägsna byar. Men sedan avsattes han och man ville t.o.m. sätta honom i fängelse. "Vi fann flera 100 människor, ansvariga för morden, men det är f.d. generaler med hög pension." Han tror inte att de ansvariga någonsin kommer att finna vägen till domstolen p.g.a. brott mot mänskligheten, trots att man funnit dem. På så sätt visar sig enligt Oprea också den politiska maktens kontinuitet - folk befinner sig fortfarande i systemet, vilket är det största problemet.

Den ovan beskrivna postkommunistiska problematiken är i högsta grad aktuell även i Slovenien, trots att Jugoslavien låg utanför järnridån och trots att Slovenien inom Jugoslavien hade en särställning (se del 7). Eller så är det så att problematiken just därför i Slovenien kanske blir ännu knepigare, då den tack vare den relativa friheten där under totalitarismens tid nu är mer subtil och därför också ger mer utrymme för manipulation.

Kort skulle den postkommunistiska manipulationen kunna beskrivas som att "den totalitära regimens lakejer formellt blev mänskliga rättigheters väktare", vilket i Slovenien kunde ske redan innan den totalitära regimens fall (se del 7) och även fortsatte i det självständiga landet ( se del 7). Detta blev särskilt tydligt under den regering som kom till makten 2008 (se del 7) med hjälp av den s.k. Patriaaffären (se del 7). En förklaring kommer nedan.

LDS är inget liberalt parti, menar även en annan kritiker, utan härrör ur gamla strukturer och verkar i deras intressen. En klassisk slovensk liberal är dr. Ljubo Sirc (se del 7), som på grund av sina liberala värderingar också dömdes vid Nagodeprocessen (se del 7) och sedan flydde utomlands. År 1992 kandiderade han till och med till presidentposten på LDS lista, men blev besviken då han upplevde att partiet bara utnyttjade honom för formens skull och egentligen inte stod honom bi utan stöttade Kucan (se del 7). Idag sympatiserar dr. Sirc istället med SDS.

Även den slovenska högern har synliga problem med ideologin, menar Bršcic, då den under de sista tjugo åren inte lyckats utveckla varken ett klassiskt konservativt parti, konservativt-liberalt parti och inte heller något republikanskt inriktat parti. Det finns föreställningar kring den ädla högern då man vanligen tänker sig Slovenska ljudska stranka, SLS (Slovenska folkpartiet), sedan 1800-talet (se del 5) och fram till 2:a världskriget.

Idag är SLS inget högerparti, utan är snarare en intressegrupp, som liksom LDS, har tillskansat sig den liberala traditionen, kidnappat benämningen folkpartiet resp. artificiellt etablerat en kontinuitet med den konservativa traditionen före 2:a världskriget. Alltså är det inte ett riktigt konservativt parti, grundat på de traditionella värderingarna kring privat egendom, familj, företagande, autonomi och den enskildes ansvar utan en klassisk intressegrupp för bönderna, som verkar enligt principer som fastställdes under ledning av Zveza socialisticne mladine Slovenije, ZSMS (Slovenska socialistiska ungdomsförbundet).

Matevž Tomšic. Foto: MMC RTV SLO

På frågan om den slovenska vänstern var på väg mot en slutgiltig kollaps svarade Tomšic att det även på den slovenska politiska arenan finns plats för vänsterpartier, men att den "nuvarande vänsterns" problem är dess band till de strukturer, som kommer från den forna regimen:

Å ena sidan uttrycks detta genom dess inkorporation i olika samhälleliga subsystem som näringslivet, medier, utbildning, rättsystemet osv. som den till stor del behärskar, framförallt genom nätverk som har sina rötter i den forna regimen.

Å andra sidan visas detta i ständiga försök att legitimera den forna regimen och dess bärare genom olika symboliska handlingar, bland vilka de mest skriande exemplena är att en ny väg i Ljubljana uppkallats efter Tito (se del 7) och att den siste kommunistiske inrikesministern (och chefen för säkerhetstjänsten inom slovenska udba) Tomaž Ertl fått en hög statlig utmärkelse. Denna navelsträng som förbinder vänstern vid den förra regimen utgör ett stort hinder för dess modernisering.

Under Borut Pahors regeringsperiod (från hösten 2008 till hösten 2011, då den föll med en misstroendeförklaring) med "mitten-vänsterpartierna" Socialdemokratska stranka, SD (Socialdemokratiska partiet), Liberalna demokracija Slovenije, LDS (Slovenska liberaldemokraterna) och Zares (På riktigt) samt intressepartiet för pensionärer DeSUS hände en rad kontroversiella saker som tärde på folkets tålamod, så det nådde rekord i lägsta förtroende och stöd hos folket (20 % i augusti 2011 enligt Episcenter på uppdrag av tidningen Finance).

Arkiven
I augusti 2010 ansökte publicisterna Igor Omerza och Urška Faller om tillträde till arkiverade dokument från ca 50 år tillbaka i tiden. Trots att arkivet genom riksdagsbeslut år 2006 enligt lagen borde vara öppet för allmänheten hindrade SOVAs (slovenska underrättelse-och säkerhetstjänstens) direktör, Sebastjan Selan, dem. Arkivets direktör, Dragan Matic, skulle visst först ha hållit fast vid att han trogen lagen måste överlämna de begärda dokumenten till de båda forskarna, men eftersom man från SOVAs håll vidhöll att följderna skulle bli allvarliga och regeringen uppskattade att lagen gick mot författningen, gav Matic efter och avslog deras ansökan.

Konflikten blåstes upp politiskt under 2011 då Komissionen för kontroll av underrättelsetjänsten också hindrades av SOVA att få se de av forskarna begärda dokumenten. Regeringen beslutade då också att snabbt ändra arkivlagen, för att kunna begränsa tillträdet till arkiven även med hjälp av lagen.

Oppostionen med bl.a. SDS och dess partiledare Janez Janša reagerade kraftigt på detta. I ett brev till premiärministern Pahor skrev Janša: "Detta att ett statsorgan inte respekterar lagen eller hindrar lagmässig parlamentarisk kontroll över sitt handlande innebär egentligen statskupp". Pahor hade då ett möte med alla partiledarna, men även efter den diskussionen höll den regerande koalitionen fast vid att allmänhetens tillgång till arkiven skulle orsaka allvarliga följder för SOVA, staten och enskilda människor (f.d. medarbetare i jugoslaviska säkerhetstjänsten, SDV), medan oppositionen menade att de regerande missbrukade sin makt för att dölja oegentligheter i historien och ogrundat begränsade folkets rättigheter.

De dokument som konflikten handlade om var dokument från nationella säkerhetstjänsten SDV från Jugoslavientiden, som SOVA endast formellt ännu överlämnat till statsarkivet, men som ännu fanns kvar i säkerhetstjänstens lokaler. Av diskussionerna i parlamentet kunde man dra slutsatsen att de dokument, som orsakade sådan uppståndelse, förmodligen har att göra med händelser i den österrikiska delen av Koroška (Kärnten), där det finns en stor slovensk minoritet.

I parlamentet krävde 31 ledamöter, motståndare till ny lag, att en folkomröstning skulle besluta om en ny arkivlag skulle få träda i kraft. Författningsdomstolen avslog också ett krav från regeringen att en sådan folkomröstning skulle förbjudas. Alltså hölls den 5 juni 2011 en folkomröstning om förändring av arkivlagen där de som röstade sade ifrån med 71,01 %. Alltså fick den gamla lagen gälla och arkiven skulle förbli allmänt tillgängliga. Kulturministern Majda Širca ville inte erkänna folkviljan, utan föreslog regeringen direkt efter folkomröstningen att författningsdomstolen skulle besluta om stängning av arkiven.

Trots att den gamla lagen ännu gällde hade Igor Omerza den 11 juli 2011 fortfarande bara fått tillgång till ett dokument och han väntade ännu på 15 stycken. Han hoppades på att dokumenten skulle vara intakta och sade att han nog skulle se om ändringar hade gjorts i dem.

Det största problemet i denna historia är att politiker i det självständiga Slovenien här tydligt har visat att de inte drar en gräns mellan den tidigare totalitära (enparti-)staten och den nya demokratiska staten. Oegentligheter som skett i den tidigare staten borde inte döljas i den nya. Detta väcker misstankar om att avslöjanden skulle vara känsliga för personer som ännu idag innehar viktiga poster i samhället. Det är viktigt att arkiven från tiden från den tidigare regimen är öppna, men denna rättighet kan hotas (se ovan).

Direktören för slovenska statsarkivet, Dragan Matic, har redan tidigare varit i blåsväder.

Det slovenska nationalistiska partiets (SNS) partiledare Zmago Jelincic, som brukar vara rättfram och ohämmad i sina uttalanden, hade i april 2007 frågat regeringen (då höger-mitten) rakt ut om det stämmer att Dragan Matic, som Jelincic ansåg vara son till ledaren för kontraunderrättelsetjänsten i Slovenien inom den forna jugoslaviska armén, JLA, under förra regeringens (vänster-mitten) mandat utsågs till näste direktör för Republiken Sloveniens arkiv av den anledningen att han skulle överföra arkivmaterialet från slovenska underrättelsetjänsten SOVA, gå igenom det och förstöra viss dokumentation.

Matic tillbakavisade Jelincics påståenden om att hans far, Miroslav Matic - serbisk löjtnant i jugoslaviska armén, skulle ha något med kontraunderrättelsetjänsten eller någon annan underrättelsetjänst att göra.

När Dragan Matic, som dittills hade varit inspektör inom arkivverksamheten, blev direktör för slovenska statsarkivet i april 2005, ifrågasattes valet av honom till denna post. En särskild kommission under ledning av regeringens generalsekreterare (under 2000-2005) Mirko Bandelj (LDS; förutom politiker även advokat och företagare) bedömde att Matic var lämplig. Det ovanliga var dock att man som ledarerfarenheter räknade arbetet som inspektör. Statssekreteraren Gregor Virant (SDS) sade om detta: "Om detta är sant så uppfyller han med säkerhet inte de standardkrav som upprättats av tjänstemannarådet". Vladimir Žumer, den under 11 år dittillsvarande direktören för statsarkivet, var övertygad om att det under urvalsprocessen hade inträffat uppenbara oegentligheter och påpekade även att Matic tidigare hade försvarat en princip som innebär att det ska gå att dölja vissa dokument eller stryka över vissa uppgifter. Själv hade Žumer engagerat sig för att SDV:s (säkerhetstjänsten under Jugoslavientidens) arkiv skulle öppnas. Därför ställdes frågan om det enbart är ett sammanträffande att den nyutvalde direktören stod på motsatta sidan, vilket han också visade genom att som inspektör (år 2003) rättsligt förfölja en journalist som genom eget fall bevisade att den totalitära regimens säkerhetstjänst även hade bokfört minderåriga.

Journalisten Janez Markeš hade nämligen i tidningen Mag publicerat sitt eget kartotek, som SDV (säkerhetstjänsten under Jugoslavientiden) hade förberett om honom, när han fortfarande var minderårig. Sitt kartotek hade han hittat i statsarkivet. Till Dragan Matic vände sig då Markeš i samband med rättegångens inledning med orden: "Ni visar er inte som representant för demokratin, utan som bevarare av gamla udbapartiformationer, " (UDBA = jugoslaviska hemliga polisen). Domaren beslutade dock att anklagelserna mot Markeš saknade grund, eftersom den lagparagraf enligt vilken Matic anklagade Markeš inte längre gällde.

Några rättsliga följder har inte märkts av kring hennes korruptiva agerande och inför nyvalet i december 2011 fortsätter hon att representera sitt parti, LDS, som har fortsatt förtroende för henne (förutom enstaka personer som därför lämnat partiet)

Som sagt så kantades Katarina Kresals tid som inrikesminister av tvivelaktiga handlingar:

Eftersom Kresal i februari 2009 inte var nöjd med tjänstemannarådets sju kandidater, som svarat på en offentlig utlysning (som ska säkerställa att personer med rätt kompetens söker) av polisens generaldirektörspost, lät hon ändra på lagen som bestämmer anställningsprocessen för generaldirektörsposten. Hon ansåg att Janko Goršek, då direktör för polisenheten Celje, som själv inte anmält sig som kandidat, var den man hon ville ha på denna post. Han ville inte heller gå vägen via ansökan och tjänstemannarådet, utan ställde upp endast om lagen om anställning ändrades. Alltså ändrades lagen och Katarina Kresal utsåg själv den kandidat hon ville ha på polisens högsta post, trots att hon gick till val under parollen "för en rättsstat".

Hos den allmänna opinionen väckets sålunda åsikten att generaldirektören tillsatts politiskt och icke-transparent samt oärligt genom att kringgå offentlig utlysning av tjänsten, där intresserade sökanden har samma möjligheter, om de uppfyller alla krav.

Någon epilog på vad som hände rättsligt med inrikesministerns mor i mötet med rättsväsendet har inte nått allmänheten, som frågar sig om fallet avstannat tack vare den makt som inrikesministern ev. hade över polisen och rättsväsendet (det sistnämnda via justitieministern från samma parti).

Mer om Katarina Kresal, Gregor Golobic (Zares) och Borut Pahor (SD), som bildade regering 2008, men föll hösten 2011, kommer senare. Deras regering stöttades, även inför valet 2008, av den forne presidenten Milan Kucan (se del 7) och Ljubljanas serbiskfödde borgmästare Zoran Jankovic (se del 7).

Nyvalet december 2011
Inför nyvalet den 4 december 2011, var den s.k. vänstern desperat inför de dåliga utsikterna att behålla makten, då en förlust skulle innebära att en förändring mot ett rättsligt samhälle, som fungerar lika för alla, kunde innebära att oegentligheter verkligen resulterade i rättsliga följder. Därför bad den f.d. presidenten Milan Kucan sitt enda hopp Zoran Jankovic, som också är Sloveniens rikaste politiker, att ställa upp i nyvalen. Till den s.k. "lista", som Jankovic ställde upp med, kom avhoppare från regeringspartierna som nyss fått avgå i missförtroendeförklaringen.

I alla opinionsundersökningar inför nyvalet ledde oppositionspartiet SDS, men på själva valdagen visade det sig att Zoran Jankovics lista Positiva Slovenien besegrade Janez Janšas (se del 7) SDS, vilket i praktiken innebär fortsatt makt för den s.k. vänstern (se ovan). Alltså egentligen inget regeringsskifte så som det står i svenska medier.

I serbiska medier gladdes man åt sin landsmans seger i Slovenien.

Det är förvånande att Zoran Jankovic fått ett så brett stöd bland de slovenska väljarna inte minst i ljuset av de avslöjanden om honom som kommit fram framförallt under månaden inför nyvalet, som kopplar honom inte bara till det nätverk som härrör ur den forna totalitära regimen, utan även till den serbiska maffian, som verkar bl.a. i Slovenien.

Fyra dagar innan nyvalet skrev de kroatiska Internetportalerna Index och Busines.hr om Jankovics anknytning till knarkmaffian. Som borgmästare, menade de, har Zoran Jankovic utan allmän upphandling och för en låg hyra hyrt ut caféet Rog i Ljubljana till serben Dragan Tošic, som anklagas för att vara inblandad i kokainhandel - Tošic arresterades år 2010 som ledare för den slovenska grenen av en serbisk kriminell grupp (i sin tur ledd av Darko Šaric), vars uppdrag var att handla med två ton kokain.

Ett annat fall är när Jankovics son Damijan, ägare till Electa, skrev under ett avtal värt 32 milijoner euro om inköp av mark i Ljubljansko Barje med Bruno Filipic (från koncernen Branton), som sedan fänglades för att ha handlat med stora mängder kemikalier som används vid tillverkning av heroin. Deras avtal gick därför inte igenom. Det gällde mark tillhörande Electa, vars status i områdesplanen skulle ändras.

För Zoran Jankovic och hans söner är det just typiskt att de handlat med mark, som Zoran Jankovic i egenskap av borgmästare ändrat status på, från lantbruksområde till område med bygglov.

Företaget Electa, som Zoran Jankovic drev i begynnelsen av sin karriär, har han skrivit över på sina söner. Electa äger i sin tur tio företag (en del även på Cypern), av vilka endast ett gått med vinst - med 1 euro.

Inför nyvalet var Jankovic den ende partiledaren som inte ville avslöja den förmögenhet han uppgett till Korruptionskommissionen och när Skattemyndigheten anade oråd över en överföring av 129 000 euro via Electa, som Zoran Jankovic gjort till sin son Jure, förklarade han det med att det var ämnat till att ordna runt det hus Jure bodde i med sin familj. I samband med detta upptäcktes också att en bassäng vid nämnda hus var ett svartbygge.

Företaget Electa har fyra transaktionskonton, som alla är frysta. Då Electa inte kan sköta sina affärer, sköts kassaflödet förbi Electa med hjälp av KLM, som har Jankovic som ägare. På så sätt kommer Electas fordringsägare som låtit frysa dess konton till korta. Enligt 34 § i lagen om finansiella transaktioner är detta olagligt.

I flera år har det varit känt att Zoran Jankovic "köpt" sin som Jure "studenten" (slo. matura), då denne annars inte hade klarat att ta den. Hösten 2011, inte långt innan nyvalet, åkte sonen Damijan fast för fortkörning i Ljubljana och togs då också på bar gärning utan körkort. Följden blev smärre böter och att den leasade bilen fick lämnas tillbaka till leasingsföretaget.

Och detta är långt ifrån allt.... Verksamheten och händelserna styr in tankarna på "bananrepublik". I boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonsson, sid. 283-293, som på ett karikatyrsmässigt sätt beskriver hur det gick till på Bali, går det att dra paralleller till dels Jankovics förehavanden, men även till det som skett i politiken i Slovenien framförallt sedan år 2008.

Slovenska medier tog efter valet upp vad som skrivits om det slovenska valet i kroatiska medier, bl.a. som en objektiv syn på orsaken till valutgången. Enligt den kroatiska tidiningen Novi list skulle det alltså ha varit Janša och högern som gjorde misstaget att lansera en"fastighetsaffär", som slog tillbaka mot Janša som en bumerang. Av någon anledning tog den slovenska pressen upp detta utan att nyansera.

Det hade ju faktiskt tidigare kommit ut i slovensk media, att de som lanserade den s.k. "fastighetsaffären" var Mile Šetinc från Jankovics stab och hans fru Mojca Pašek Šetinc (se nedan), journalist på slovenska RTV (radiotelevisionen):
Egentligen gick alltså "fastighetsaffären" ut på att det dagarna innan valet kom ut att Mile Šetinc via mail föreslog sin fru Mojca Pašek Šetinc att pressa Janša med frågor om hans fastigheter - m.a.o. skapa en "affär" där det inte fanns någon. Janša föll i fällan då han på detta via media korrekt svarade att information som avkrävs av honom borde gälla lika för de andra kandidaterna för premiärsposten. Eftersom de andra kandidaterna (den fallne premiärministern Borut Pahor, uppstickarna Virant och Jankovic) då (förberedda?) lade fram sina fastighetspapper på bordet - hade Janša sista dagen inför valtystnaden fullt sjå med att samla och lämna fram sina dokument, varav de sista lades upp på hans facebook-sida natten till valtystnaden. I det läget handlade inte valet längre om partiernas program och om framtiden - utan liksom vid valet 2008, om en påhittad affär.

De slovenska valen skulle kunna jämföras med de ryska som skedde samma dag, där de "gamla krafterna" lyckades behålla makten, om än försvagat, trots att de anses vara "bedragare och lögnare", så som en svensk journalist rapporterade från Ryssland.

Under förhandlingarna under första veckan efter valet, för att få ihop en koalition, sade partiledaren för den andra nya "listan" (LGV), Gregor Virant, att en premiärminister som är misstänkt för oegentligheter inom skatteområdet inte får behärska inrikes- och finansminsteriet och uttryckte sig klart att de i fall de skulle ingå i koalitionen inte vill stötta honom i hans "verksamhet"

Prämiärministern i den fallna regeringen, Borut Pahor, insjuknade under tiden efter omvalet och kunde därför inte förhandla med Jankovic. Istället fick ersättare göra det för SD:s räkning.

Medierna
Journalister i Slovenien grundade i november 2007 ett nytt förbund Združenje novinarjev in publicistov (ZNP) p.g.a. uppfattningen att journalistförbundet Društvo novinarjev Slovenije (DNS) är för hårt insnärjt i nätverket som stöttar "de gamla krafterna" (se ovan). Julen 2011 (efter nyvalet) utsattes ZNP:s hemsida för hackers med följden att hemsidan inte är tillgänglig under en längre tid. Det är inte uteslutet att detta skett av politiska skäl.

Igor Kršinar, förbundets ordförande menar att den petition som skrevs under av 571 slovenska journalister från DNS och skickades ut i Europa och världen inför Sloveniens ordörandeskap i EU (under första halvåret 2008) om att det rådde "censur" i Slovenien (se del 7) egentligen var riktad mot oliktänkande journalister, varav behovet av ytterligare ett förbund uppstod.

ZNP har flera gånger uppmärksammat den icke-korrekta behandling Borut Meško utsattes för av den statliga nyhetsbyrån, STA (Slovenska tiskovna agencija), och dess politiskt tillsatta tjänstemän. Hans tragiska öde bekom dock inte de journalister som skrev en petition om "censur och politiska påtryckningar" (se del 7) under Janšas regering, som till skillnad från Pahors regering inte hade utnämnt någon direktör, som dessutom behandlade en redaktör och journalist på det brutala sätt som Borut Meško fick uppleva. Enligt ZNP är det viktigt att inte glömma vad som hände honom och förbundet önskar att ingen annan blir utsatt för något liknande oavsett vem som regerar.

Historien om Borut Meško finns beskriven på engelska: Slovenian Government fired editor of Slovenian Press Agency

I november 2011 delade ZNP för första gången ut ett journalistpris, som fått Borut Meškos namn. Mottagare av priset blev MMC RTVS:s (slovenska radiotelevionens multimediacenter, se nedan) redaktör Uroš Urbanija och dennes ersättare Aleš Žužek. De fick priset för att de genom MMC RTVS informerar med en bredd, som positivt överraskar även kritiska och krävande tittare och läsare samt att Urbanija förhåller sig kritisk till "handskakningar" mellan journalister och politiker. Žužek har övertygat med sina bidrag och analyser, där han visar ett engagemang i sökandet efter sanningen och rättvisa i det slovenska samhället med en avundsvärd grad av talang och akribi.

ZNP har också i november 2011 kritiserat slovenska statens informationskommissionär, Nataša Pirc Musar, för att inte respektera författningens § 39, som garanterar yttrandefriheten, särskilt den delen att alla fritt kan samla in, mottaga och sprida upplysningar och meningsyttranden. Informationskommissionären gick nämligen till försvar av Zoran Jankovics (se ovan) son, Jure Jankovic, när journalister med hjälp av dokument bevisade dennes förehavanden i skatteparadis med äganden av olika företag, och hon ville också att journalisterna skulle avslöja sina källor, vilket ZNP protesterade mot att hon kunde begära.

I sin rapport för 2010 tog ZNP framförallt upp problematiken kring politikerna Gregor Golobic (Zares) samt Katarina Kresal (LDS) och hennes nätverk. De uttryckte också sin åsikt kring den föreslagna nya medielagen, lagen om RTV (radiotelevisonen), där man inte hade inbjudits att medverka vid förberedelsen av den (se del 7). De var framförallt skeptiska till institutets nya statusform, de förutsedda bonusarna till styrelseledamöterna och sammansättningen av programrådet. Lagen som hade föreslagits av partiet Zares (se ovan) skulle inte bidra till pressfriheten ansåg ZNP. Under en folkomröstning 2011 föll dock denna nya medielag.

När parlamentsledamoten Andrej Magajna under hösten 2010 lämnade sin post hos det då största regeringspartiet (SD) i protest mot den föreslagna nya medielagen, berättade han att hans ledamotkolleger hade talat om journalister som skulle avlägsnas efter att nya lagen trätt i kraft. Hans kolleger hade störts allra mest av program om komunisternas avrättningar efter 2:a världskriget (se del 7) och särskilt av journalisterna Jože Možina samt Rosvita Pesek. Likaså stördes regeringspartiernas ledamöter och deras kolumnister av vissa journalister, som var kritiska till regeringspolitiken, bl.a. programskaparna bakom programmet Pogledi Slovenije, som leds av Uroš Slak, f.d. programledare av programmet Trenja på den kommersiella kanalen POP TV, som under juni 2010 lades ner p.g.a. politiska påtryckningar (man hade i programmet granskat Gregor Golobics affärer, vilket inte uppskattades av den regerande politiken). Även journalisten Bojan Traven bekräftade att programmet Trenja lades ned av politiska skäl, då han öppet berättade att reklambyråer sätter press på media i samband med rapportering om händelser, som den härskande politiken anser olämpligt att gå ut med.

Fyra ansvariga utgivare uppmärksammade politiska påtryckningar under år 2010. De värsta skedde enligt Igor Kršinar under tiden för de mest framträdande affärerna, dvs. Ultra (med Gregor Golobic, utbildningsminister och partiordförande för Zares, inblandad) och "bullmastifferna" (med Katarina Kresals, inrikesminister och partiordförande för LDS - se ovan, nätverk inblandad). I fallet med bullmastifferna talade förutom Bojan Traven även avgående ansvarige utgivaren för Dnevnik, Ali Žerdin, samt ansvarige utgivaren för Finance, Peter Frankl, ut om politiska påtryckningar. Žerdin talade om påtryckningar från en agentur, som hade ringt en journalist, och anklagade den dåvarande jordbruksministern, Milana Pogacnik, för dem. Frankl talade om påtryckningar från advokaten Miro Senica (se ovan), inflytelserik partner till inrikesministern och partiordföranden för LDS, Katarina Kresal. Om politiska påtryckningar från regeringshåll på tidningen Delo varnade vid tidpunkten för sin uppsägning dess f.d. ansvarige utgivare Darijan Košir, som idag innehar posten som direktör för regeringskansliets kommunikationsavdelning.

ZNP uppmärksammade även fysiska anfall, hot och åtal mot journalister. Under 2010 framträdde framförallt två fall, ett då journalisten Mirsad Begic från tidningen Delavska enotnost (Arbetsenigheten) granskade förhållanden vid företaget Rem och därför överfölls av dess ägare och två medhjälpare samt ett annat då Jaka Elikan från Finance, efter att resultaten från lokalvalen i Ljubljana blivit kända, hotades till livet av Ljubljanas borgmästares, Zoran Jankovics (se ovan), son Jure Jankovic.

Bland de senaste oegentligheterna som ZNP har tagit upp är just hur det gick till inför nyvalet i december 2011. I rapporteringen kring partiledarnas och premiärpostkandidaternas förmögenhet stack de frågor ut som hade författats av Zoran Jankovics lobbyist Mile Šetinc och som genom Šetincs fru, Mojca Šetinc Pašek - journalist i ett informationsprogram på TV, riktades enbart till Janez Janša - inte till andra partiledare (se ovan). ZNP menar att hon genom detta brutit mot flera grundprinciper i den kodex som gäller för journalistarbetet, som behandlar journalistens oberoende. Bland annat ska journalisten undvika motstridiga intressen samt undvika de band eller kontakter och aktiviteter som kan äventyra dennes goda namn eller försämra dennes trovärdighet. Därför måste journalisten vara den förste att avslöja eventuella intressekonflikter. Bara det att Pašek förbereder programinslag om partiverksamheter under valkampanjen och att hennes man samtidigt är rådgivare åt en av valkandidaterna är något som hon som journalist borde undvika. Pašek inte bara underlät att undvika detta utan missbrukade i smyg den nationella televisionen för sin mans privata intressen samt för den kund för vilken han arbetade. Detta komprometterar inte bara hennes egen trovärdighet, utan också den offentliga televisionens, menar ZNP.

ZNP krävde den 30 november 2011, strax innan nyvalen, av ansvarige utgivaren för TV Sloveniens informationsprogram, Ksenija Horvat Petrovcic, att journalisten Mojca Šetinc Pašek tas bort från arbetet med valkampanjen samt aktiviteter inom slovenska inrikespolitiken. Av RTVS:s generaldirektör Marko Filli in TVS:s direktör Janez Lombergar, bad ZNP om en undersökning av Ksenija Horvat Petrovcics ansvar för Pašeks arbete i detta fall.

I januari 2012 rapporterade Mojca Šetinc Pašek fortfarande regelbundet för televisonens räkning om det politiska spelet kring bildandet av en ny regering.